Det som Mats Persson är ute efter är att vikta om resurser till de tekniska utbildningarna.
Mats Perssons sätt att uttrycka sig har retat upp universiteten och högskolorna. Ingen rektor vill väl kännas vid att det är hobbykurser som ges på det egna lärosätet.
Allra först ska man konstatera att Mats Persson har en poäng i att högskolor och universitet härbärgerar en del fristående kurser som inte framstår som akademiskt självklara. Lärosäten som inte lyckas benämna och beskriva sina kurser på ett sätt så att de verkar seriösa har förstås sig själva att skylla. De har lättviktiga kurser som lika gärna hade kunnat göras i form av en studiecirkel. Särskilt allvarligt är det om kursen endast kräver grundläggande behörighet. Sker den dessutom helt på distans bidrar det till bilden av att högskolan ägnar sig åt fel saker.
Mats Persson exemplifierar med ölkunskap och kurser om hundens beteendebiologi. Han hade kunnat gå vidare och nämna diffust beskrivna kurser, som ”Vad är livet” (15 högskolepoäng), som ska ge ”en översikt över livets problem i fyra moduler”.
Eller, från Mats Perssons alma mater Lund: ”Mat, myter och molekyler” (7,5 högskolepoäng) där man efter genomgången kurs ska kunna svara på varför äppelskivor blir bruna och varför kokt äggvita är vit.
Men Mats Persson gör två olyckliga fel i sitt utspel. Det första är att han använder begreppet ”fristående kurser”, fast han endast menar vissa av dessa kurser. För en humanistisk utbildning, till exempel i språk, är det naturligt att en examen är sammansatt av fristående kurser. Sverige behöver fler personer med en akademisk språkutbildning – det handlar sannerligen inte om några hobbykurser. Det är olyckligt att Mats Persson indirekt bidrar till att misskreditera humanistiska utbildningar.
Det andra är att han inte tillräckligt utvecklar vilket som är det viktigaste skälet till att de långa prestigeutbildningarna måste få högre kvalitet och fler kvalificerade studenter. Mats Persson nämner att de tekniska utbildningarna numera har färre undervisningstimmar och färre laborationer än förut, och han hänvisar till att den gröna omställningen ställer sina krav.
Men frågan är så mycket större än personalförsörjning till industrin. Det handlar om Sveriges konkurrenskraft, att nya innovationer ska komma härifrån, att svenska ingenjörer ska kunna bygga nya företag som kan göra Sverige rikare.
När debattutrymmet är begränsat är detta viktigare att framhålla än att peka på att det minsann var Socialdemokraterna som under sina regeringsår skyndade på den negativa utvecklingen i universitetsvärlden.
Mats Persson har alltså rätt, men prioriterar fel. Han gör sig till en måltavla för hela akademin, som – låt vara överkänsligt – genast går till motattack.
Det var likartat när han bara ett halvår efter regeringens tillträde valde att begränsa mandatperioden för ledamöter i universitetens styrelser från tre år till 17 månader som en engångsåtgärd. Bakgrunden var regeringens oro för att säkerhetsarbetet i förhållande till utländska studenter inte sköttes tillräckligt bra på lärosätena. Regeringen ville få chansen att snart utse nya permanenta styrelser med personer som har större säkerhetskompetens.
Men 100 procent av reaktionerna från universiteten handlade om att regeringen inkräktade på den akademiska friheten. Mats Persson ådrog sig därmed en helt onödig debatt.
Samma sak kan hända med Mats Perssons kamp mot ”cancel-kulturen” i universitetsvärlden. Han har tillsatt en utredning om problemet med att akademiker drabbas av repressalier om de intar fel ståndpunkt i känsliga politiska frågor.
Ministern vill därmed värna den akademiska friheten. Men lärosätena är förorättade över anklagelserna, och det har uppstått en ny konflikt mellan politik och akademi.
Mats Persson är den akademiskt mest meriterade utbildningsministern på många år. Han bör ägna all sin energi åt hur den högre utbildningen och forskningen ska stärka Sveriges konkurrenskraft. Det är vad hans utspel bör handla om, inte att skälla på Socialdemokraterna och skapa ytterligare konfliktytor med akademin.
