Räntehöjningarna har drabbat byggbranschen hårt. Byggbranschen är extremt räntekänslig, eftersom lånade pengar behövs både för att finansiera byggandet och köpen av bostäder. Förra året halverades antalet påbörjade bostäder, från 57 000 till 27 000. I år beräknas bara 19 500 bostäder påbörjas. Det lämnar ett enormt gap till de 67 000 bostäder som Boverket beräknar behöver byggas per år för att komma till rätta med bostadsbristen.
Byggbranschen har hittills försökt övervintra genom att behålla sin arbetskraft, i hopp om att regeringen ska vakna. Men nu börjar krisen slå igenom. Konkurserna bland byggfirmor ökade med nära 60 procent under årets första kvartal jämfört med samma tid förra året. Nästan 600 byggfirmor gick under. Konkurserna bland arkitektfirmor har fyrfaldigats. Krisen drabbar också sysselsättningen i andra led, hos tillverkare av fönster, dörrar, golv, kök och badrum, med mera. I Småland har var fjärde träarbetare varslats.
Nu varnar byggbransch och fack för ett 1990-talsscenario, då 20 000 byggarbetare lämnade branschen. Det skapade ett hål i både bostadsbyggande och byggbransch som fortfarande inte har reparerats. Luckorna har fyllts med tillfällig utländsk arbetskraft, som ofta försvinner när kronan sjunker eller om det erbjuds bättre villkor på andra håll.
Till skillnad från våra grannländer har Sverige inget statligt produktionsstöd, utan byggandet är helt utlämnat åt konjunktursvängningarna. Det byggs för lite i lågkonjunktur, och i högkonjunktur drivs kostnaderna upp när en stigande efterfrågan ska mötas på samma gång av det decimerade utbudet. Byggbranschen hinner aldrig återhämta sig mellan kriserna. Först 2006 återhämtade sig byggandet från 1990-talskrisen – lagom till att finanskrisen slog igenom ett par år senare. När byggbranschen lämnas åt sitt öde försämras också konkurrensen. Varje kris driver mängder med firmor i konkurs, vilket gör att överlevarna kan bilda oligopol och ta ut höga priserna när konjunkturen väl vänder.
När arbetskraft har lämnat branschen är det inte säkert att den kan lockas tillbaka igen, särskilt inte när bekvämt hemmajobbande har blivit norm i många andra branscher. Det är inte heller säkert att luckorna kan fyllas med utländsk arbetskraft. Återuppbyggnaden av Ukraina som förhoppningsvis sätter igång snart kan skapa arbetskraftsbrist i hela Europa. Och hur solidariskt vore det av Sverige att i det läget försöka kapa åt sig arbetskraft som annars hade kunnat göra nytta i Ukraina?
En stukad byggbransch hotar inte bara bostadsbyggande utan investeringar i infrastruktur i allmänhet. Att låta byggbranschen kollapsa samtidigt som Sverige står inför enorma investeringsbehov vore höjden av oansvarighet.
Stockholms handelskammare räknar med att byggkrisen kan orsaka ett produktionsbortfall på mellan 413 och 1 060 miljarder kronor fram till 2030. Finansminister Svantessons tal om ekonomiskt ansvarstagande och ”fokus på tillväxt” klingar ihåligt när hon är redo att vaska en biljon.
Återkommande byggkriser och en successiv försvagning av byggbranschen har ett varit genomgående tema sedan 1990-talet, som hade kunnat undvikas. Krisen på 1990-talet var i mångt och mycket en byggnads- och bostadskris. Effekterna av minskade bygginvesteringar och minskad konsumtion på grund av stigande boräntor kan förklara nästan hela nedgången. Hade byggandet stabiliserats hade krisen kunnat avvärjas.
Regeringen bör snarast införa ett produktionsstöd till hyresrätter, precis som våra grannländer och de flesta andra länder i Europa. Byggkrediter behövs också: om vi vill använda räntehöjningar för att bekämpa inflation får vi antingen acceptera att byggbranschen decimeras i varje kris, eller förse den med riktade lån.
Sverige behöver även en nationell byggplan som kommuner får rätta sig efter, precis som i Finland. En bättre balans behövs mellan kommunalt självbestämmande och landets behov av bostäder. Det ska inte gå att neka byggande av hyresrätter för att stänga ute låginkomsttagare och skydda värdet av befintliga bostadsrätter.
Regeringens enda åtgärd mot byggkrisen är ett höjt tak för ROT-avdraget. Det räcker inte på långa vägar. Ska ROT-avdraget göra någon skillnad behöver det utökas till att omfatta hyresrätter. Särskilt angeläget är det att renovera miljonprogrammen, som annars börjar närma sig slutet av sin livslängd och i så fall behöver rivas. Det vore ett enormt slöseri, både ekonomiskt, miljömässigt och socialt, när det råder skriande bostadsbrist.
Långtidsutredningen föreslår en utökad roll för finanspolitiken för att stabilisera konjunkturen. Åtgärder för att jämna ut byggandet borde här ha en central roll. På så sätt kan vi ta tillvara på yrkeskunnande och öka konkurrensen. Att stabilisera byggandet höjer sysselsättningen i lågkonjunktur och minskar inflationen i högkonjunktur, och ger oss möjligheter att motverka bostadsbristen beta av vår stora infrastrukturskuld.
Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys
Max Jerneck, samhällsekonomisk utredare, Katalys
