Analytiker världen över har kliat sig i huvudet och försökt tolka USA:s agerande när supermakten valde att attackera och döda den iranske toppgeneralen Qassem Soleimani i början av januari.
Fanns det verkligen ett omedelbart hot mot amerikaner i regionen – och var anfallet en del av en större Mellanösternplan?
Daniel Benaim, Mellanösternexpert vid tankesmedjan Center for American Progress, anser att två starka impulser – snarare än en strategi – ligger till grund för USA:s agerande i regionen: Dels president Trumps löfte att minska närvaron och engagemanget. Dels viljan att vara tuff gentemot Iran, att i princip ”mobba dem till underkastelse”.
”Dessa två impulser går ofta tvärs emot varandra och gör det problematiskt på marken”, konstaterar han för TT på telefon från Washington DC.
Trump själv har sagt att han tycker om att vara oförutsägbar, att det är en styrka som innebär att han kan överraska fiender. Det senaste året har han också gjort många lappkast i politiken rörande Mellanöstern.
Den stora frågan är hur viktig Trumpadministrationen anser att regionen är för USA? I den försvarsstrategi som Vita huset lade fram 2018 heter det att man nu ska fokusera på att vässa försvaret mot andra stormakter som Kina och Ryssland.
Men tiotusentals soldater och mycket av den militära infrastruktur som behövs för storskaliga operationer finns fortfarande i Mellanöstern, där Saudiarabien och Israel är USA:s närmast allierade.
Benaim anser att området är både mer och mindre viktigt för USA nu är för 30 år sedan.
”Det är av mindre vikt eftersom USA nu är en nettoexportör av olja. Men regionen är av stor vikt eftersom där finns viktiga oljemarknader och vattenleder som är avgörande för global handel. Dessutom tror jag att hotet från jihadismen kommer att vara med oss länge, även om vi inte strider mot IS i detta nu”.
Trumpstyrets militära prioriteringar i kombination med upprepade nedskärningar i utrikesdepartementets budget har dock resulterat i en parallell utarmning av USA:s civila närvaro i regionen: Höga poster har förblivit obesatta, flera länder har länge stått utan ambassadörer och hjälpprogram har skurits ner.
”I både Irak och Syrien har civil hjälp och stabiliseringsstöd till områden som befriats från IS uteblivit”, säger Benaim, som också undervisar vid New York University.
”Det är kontraproduktivt för regionen i stort och det hjälper inte i kampen mot IS eller i bekämpandet av Irans inflytande i regionen”.
Den typ av civila ”krockkuddar” som ofta finns i länder där USA har militär närvaro har således pyst sönder i stora delar av Mellanöstern och regionen runt Persiska viken.
I mer extrema fall, som när den saudiske journalisten Jamal Khashoggi mördades i Turkiet, innebar avsaknaden av ambassadörer att presidenten samt hans svärson och Mellanösternrådgivare Jared Kushner själva tog en stor del av kontakterna med saudiska och turkiska myndigheter, noterar tidskriften Foreign Affairs. Benaim talar om en kraftigt personcentrerad politisk makt där diplomater och tjänstemän inte har så mycket att säga till om.
”Trumps syn verkar vara att ”kungliga familjer” i USA och i Mellanöstern och deras militärer och underrättelsetjänster ska göra upp. Diplomati och bistånd är oviktigt för honom, en inställning som jag själv tycker är kortsiktig”.
