Med roat ansiktsuttryck studerar Anders Mattsson mitt rörelsemönster när jag aktsamt navigerar fram genom trånga gångar. Många av möblerna han tillverkar kostar mellan 130.000 och 230.000 kronor i handeln.
”När min 15-åriga son kommer in i verkstaden brukar jag be honom att hålla händerna i byxfickan”, säger Anders Mattsson med ett leende.
Han är finsnickaren som riktat in sig på påkostade designermöbler, och sedan millennieskiftet varit leverantör åt Svenskt Tenn. Det samlade värdet i lokalerna är högt, vecka ut och vecka in.
”Bara i dag har vi 1,3 miljoner kronor inpackat i kartong”, säger Anders Mattsson och pekar mot ett hörn.
”Emballagen påminner rätt mycket om kassaskåp. Men det är klart, med så påkostade och ambitiösa möbler måste det vara helt transportsäkert. Inte minst eftersom möblerna ska kunna skickas till allt från Dubai till USA.”
Att Anders Mattsson skulle komma att bli slöjdlärare och sedermera finsnickare stod skrivet i stjärnorna – bokstavligt talat. På tidigt åttiotal läste han i ett horoskop att pedagog eller hantverkare var hans framtidsyrken.
”Det stämde ju ganska väl. Snickeri för mig har alltid varit ren passion. Jag går in för det till hundra procent. Det är lika fantastiskt varje gång man får ihop en möbel, och får se resultatet av sitt arbete och sina händer.”
De senaste 23 åren har Svenskt Tenn varit företagets absolut största kund. I början fick Anders Mattsson höra att det inte var så genomtänkt att lägga nästan alla ägg i samma korg.
”Svenskt Tenn har i princip sedan början uppgått i 80-90 procent av omsättningen, men tiden har visat att det är en solid och trevlig samarbetspartner. Det har inte funnits skäl att vara så orolig.”
Efter Svenskt Tenns förlagor och Josef Franks berömda ritningar snickrar Anders Mattsson med kolleger ihop de möbler som inte sällan säljs för femsiffriga belopp eller mer. I fjol blev Apskåpet den dyraste svenska 1900-talsmöbeln som sålts på auktion, med ett slutpris på 4,6 miljoner kronor.
”Nu är vi igång att ta fram ett jubileumsskåp (Svenskt Tenn firar 100 år 2024) som relaterar till ’rekordskåpet’. Det är både stimulerande och utmanande”, säger Anders Mattsson.
Han betraktar sig inte som företagare utan hantverkare i första hand. När han får möjlighet att beskriva sig själv som entreprenör blir svaret oväntat:
”Där är jag en idiot… Jag har alltid haft svårt att ta betalt och mest tyckt att det är fantastiskt att någon ens vill ha mina arbeten. Det är först på senare år som jag insett att jag borde ha trott mer på mig själv från start.”
Hur ser det ut i orderboken i dag?
”Det är helt galet. Vi har mer att göra än någonsin. Trots lågkonjunktur verkar många vilja lägga pengar på dyra kvalitetsmöbler. Det är fascinerande. I och med den ökade efterfrågan ser jag att det finns tillväxtmöjligheter. Kanske är det läge att anställa fler personer. Vi är mitt uppe i ett expansionsskede som känns spännande.”
Anders Mattsson Finsnickeri har fyra anställda, inklusive ägaren själv. Kompetensförsörjningen är dock ett problem.
”Intresset för finsnickeri bland dagens unga bleknar för varje år som går. Det behövs fler händer här, men det är svårt att hitta rätt. Det krävs konsekvens, hög ambitionsnivå och stor noggrannhet. Samt en nyfikenhet för materialet som sådant, oavsett om man täljer smörskedar, svarvar en skål eller snickrar på en designmöbel.”
Har du svårt att släppa över ansvaret också?
”Jo, jag är lite av ett kontrollfreak. Det är väl ett dilemma.”
Du har sagt att man måste vara något av en självplågare som sätter ribban lite högre än vad man tror att man klarar av?
”Tänket att något ’duger’ är det värsta jag vet. Då har man sänkt både kundens förväntan och sin egen ambitionsnivå. Jag vill bygga in energi i möblerna, jag vill vara ärlig i hantverket. Få tittar kanske på ryggen på ett skåp, men betalar man så mycket pengar ska allt vara perfekt. Jag accepterar inga defekter.”
Ibland kan Anders Mattsson sakna det fria skapandet, möbelsnickeri som inte utgår från ritningar.
”Drömmen är att jag i framtiden går ner till en hörna i verkstaden där jag gör min egna alster, med ett litet öga mot produktionen. Där har jag en trevlig ålderdom att se fram emot.”
Du fyller snart 66 år men verkar inte vara intresserad av att gå i pension?
”Aldrig. Jag kommer jobba så länge kroppen håller. Helgerna kan vara riktigt långa, då går jag mest och längtar tillbaka till jobbet.”
