Anne Wibble blev gravt och avsiktligt missförstådd i debatten. Det ansågs hånfullt mot alla som inte hade en chans att spara så mycket pengar.
Men det handlade givetvis om en vision – om ett samhälle med större ekonomisk egenmakt.
”En tydlig signal att det bör vara normalt att ha en årslön sparad.”
30 år senare genomförs en reform i Anne Wibbles riktning. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) bekräftade på måndagen att regeringen arbetar vidare med förslaget att skattebefria de första 300.000 kronorna som sparas på investeringssparkonto, ISK. Beloppet råkar ligga nära medianårslönen efter skatt.
Med andra ord: En tydlig signal från politikerna att det bör vara normalt att ha en årslön sparad. För att markera detta görs sparande upp till denna nivå skattefritt.
Nu heter det att ”tunga remissinstanser” sågar ISK-förslaget. De må vara tunga, men deras argument är det inte. Ekonomistyrningsverket och Konjunkturinstitutet kritiserar att gränsen läggs för högt, och att mediansparandet på ISK endast ligger på 74.000 kronor. Det gynnar alltså fel grupper, inte de som behöver spara mer. Men meningen är ju att alla ska spara mer än man gör i dag.
”Med den inställningen kan man knappt sänka några skatter alls.”
Saco anser att förslaget ”ökar komplexiteten” i skattesystemet. Så kan det kanske se ut om man är nationalekonom på ett fackligt huvudkontor. Det de flesta andra ser är nog enkelhet, inte komplexitet. 300.000 skattefritt – ett enkelt och tydligt budskap mitt bland alla andra skatteregler som är alltför komplicerade för att hålla i huvudet eller ens begripa.
LO anser att förslaget kostar för mycket, ett uttryckssätt som gärna används av dem som anser att pengarna i första hand tillhör staten. Och LO kritiserar att den som inte har ett ISK-konto inte gynnas av förslaget. Med den inställningen kan man knappt sänka några skatter alls.
En skattefri nivå på ISK är en frihetsreform. En av de få visionära delarna av den ekonomiska politiken just nu.
Låt inga remissinstanser sätta stopp för det.
