Den andra delen av lånemarknaden, blancolånen, är i stort sett fri. Man kan låna till vad som helst och utan säkerhet.
Det är en frihetsfråga att människor ska kunna fatta sina egna beslut om att ta en kredit. Samtidigt är det uppenbart att många människor lånar för mycket för sitt eget bästa. Överskuldsättning är ett omfattande socialt problem.
Det är rimligt att denna fråga regleras av staten. Det blir extra uppenbart med tanke på att den andra delen av lånemarknaden, bolånen, ju omfattas av så stränga villkor.
Regeringen har föreslagit att rätten till ränteavdrag ska tas bort för blancolån. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) kallar ränteavdraget ”subvention” och menar att staten inte ska stödja problematiska lån. Det är en felsyn. Ränteavdraget är en spegelbild av den skatt man betalar på ränteinkomster, ingen subvention. Man betalar 30 procent i skatt på nettot.
Samtidigt finns det inte så många andra verktyg än avdragsrätten som politikerna kan använda för att markera mot de riskabla blancolånen. Avdragsrätten är inte heller i dag absolut – exempelvis minskar den vid räntekostnader över 100.000 kronor.
Det var dock något som skavde när Elisabeth Svantesson presenterade förslaget. Om tanken är att värna människors privatekonomi – hur klokt är det att göra blancolån ännu dyrare? Den som redan har ett sådant lån får ju endast en pålaga, och det blir ännu svårare att betala tillbaka det problematiska lånet.
Därför bör regeringen lyssna på Finansinspektionen, som i förra veckan föreslog att avdragsrätten antingen skulle trappas av långsamt, eller att den ska slopas helt, men endast för nya blancolån. Det sistnämnda skulle vara det bästa.
Med andra ord: Det förflutna är svårt att göra något åt, men i framtiden ska människor akta sig för stora blancolån. Det är ett rimligt budskap från statens sida.
