I alla dess former är sparande egenmakt. För varje krona som sätts in på banken så ökar man sin frihet. Genom årtiondena har politiker också uppmanat människor att spara och investera. Tidigare folkpartisten och finansministern Anne Wibble ville rent av att alla skulle ha en årslön på banken.
Därför är det särskilt motbjudande med politiska initiativ som försvårar sparande. Genom åren har det inte minst märkts i frågan om skatt på investeringssparkonton. Hela syftet med ISK var att förenkla sparandet. Det har gjort nästan 4 miljoner svenskar till kapitalister och flyttat makt från det kollektiva sparandet till individen. Värdet av det är större än siffrorna på kontot.
Under sin tid vid makten höjde S aktivt skatten på ISK två gånger. När de dessutom ville införa ett tak på sparandet blev det ramaskri. Det var en moraliskt känsligare fråga än vad Magdalena Andersson kunde föreställa sig och partiet tvingades backa direkt.
I fallet med borgerliga politiker är sänkt skatt på sparande rent av ett kärnuppdrag. När regeringen och SD på måndagen deklarerade att de är överens om att skattebefria de första 300 000 kronorna på ISK var det därför mycket välkommet. Visserligen var man överens om det redan i fjol i och med att det står i Tidöavtalet, men har inte gjort något på det.
Förslaget som nu skickas på remiss skulle innebära att personer med lägre inkomster faktiskt kan ha sin årslön på banken skattefritt. Det är vältajmat. Sparkontona som var välfyllda efter pandemin har svenskarna under året tömt för att betala för den stjärnsmäll som räntor och inflation inneburit. Det är bara ett problem. Regeringen kan inte lova när de tänker driva igenom förslaget.
Kanske 2025, kanske 2026, det beror på det ekonomiska läget. Regeringen måste börja se sig omkring. Överallt faller inflationen. Marknaden räknar med sex räntesänkningar nästa år och ytterligare två till året därpå. Att vänta till 2026 är inte bara ekonomiskt oförsvarbart men en farlig politisk strategi. Ytterst är det en värderingsfråga.
Sänkt skatt på ISK är ett vallöfte de inte har råd att dra ut på.
