Ge mig en trend och jag ska ge dig en aktie.
Ny familjepolitik i Kina för att främja barnafödandet: Vitrolife – kinesiska kvinnor kommer precis som de västerländska använda ny teknik för att få ihop sina liv.
Vaga tecken på högkonjunktur: SKF – världens fabriker rullar bäst i sfäriska kullager.
Tydliga tecken på högkonjunktur: Electrolux Professionals – restaurangerna får äntligen bättre marginaler när folk beställer trerätters igen.
Tecken på lågkonjunktur: Clas Ohlson och Lyko – livets praktikaliteter och vikten av röda läppar är eviga behov.
Utsikter för fred och frihet i Ukraina: NCC och Skanska – nya hem, nya broar och nya liv.
Höga elpriser: Nibe och Inwido – smart uppvärmning och täta fönster är guld värt. Låga elpriser: Boliden och SSAB – billiga kilowatter är basen för svensk basindustri.
Fortsatta uppgångar i kroppsvikt världen över: Novo Nordisk och Bonesupport – tidernas bantningspiller gör att folk lever längre och att fler personer därför behöver benproteser.
Fast beslutsamhet att bryta viktuppgång: Sats, XXL, RVRC och Thule – den förebyggande vården ligger inte bara på det egna samvetet utan i hög grad på börsen.
Tidig vinter i nedre Norrland: Skistar – men ha koll på vårvintervädret till påsk.
Svag krona: Byggmax – svenska småhusägare får inte nog av att bygga uterum till sina hemestrar.
Så där kan man hålla på. För varje aktie finns en historia och en framtid och trender som talar för och emot.
När borgerliga politiker vill främja sparande i aktier brukar man framhålla sparformens långsiktiga fördelar och ansvaret för den egna privatekonomin. De är helt klart viktiga värden. Att den breda allmänheten sparar i aktier sprider kapitalinkomster till flertalet. Att tidigt i livet spara till en bostad ger stabila hushåll och insikt i måttfullhetens, tålamodets och flitens storheter, sådana värderingar som borgerliga regeringar bör vilja främja.
Men ett förbisett skäl till att öka intresset för aktiesparande är denna breda utsikt över världen. Att investera i en enskild aktie är att investera i en värld utanför sig själv. Investeringen föder öppenhet, nyfikenhet, nyhetsintresse, ett samhällsengagemang och samtal med andra. Professionella förvaltare sitter med lupp för att fånga minsta tendens men även småsparare tänker påfallande ofta som de professionella och försöker se bakom hörn. Ett brett aktiesparande skapar världsvana och nyfikna medborgare som tar ansvar för sin egen ekonomi.
Den tveklöst mest framgångsrika reformen för att bredda aktieägandet är Investeringssparkontot, ISK, som infördes av Alliansregeringen 2012. Den gjorde det mycket enklare att äga aktier och tillsammans med genombrottet för smartphone, 4G och ny teknologi inom finanssektorn har aktiehandeln bokstavligen hamnat i allmänhetens händer. Särskilt unga har börjat använda ISK i en omfattning som saknar historiskt motstycke. Enligt en undersökning från Fondbolagens förening äger 40 procent av 16-34-åringarna ett ISK, jämfört med 37 procent av hela befolkningen.
Att 3,7 miljoner svenskar i dag har ett investeringssparkonto är en succé, inte minst politiskt, vilket Magdalena Andersson upptäckte våren 2021 då hon ledde en grupp som föreslog begränsningar och kraftigt höjd skatt på ISK. Det var som att hon gick på ett isberg hon inte förstått djupet av och hon bytte snabbt kurs. Hon mötte en folkrörelse som inte var hennes och hon blev livrädd.
Året efter gick oppositionen till val på sänkt skatt på ISK och skrev sedan in skattefrihet upp till 300 000 kronor i Tidöavtalet. Strax före jul skickade regeringen ett förslag på remiss. Eftersom ISK-skatten är kopplad till statslåneräntan har skatten tvärtemot vallöftet nästan tredubblats, vilket såklart uppfattas som ett svek, särskilt hos unga.
Initiativet har mötts av bekymrade reaktioner från ledarsidor på viktiga tidningar som DN och Expressen som menar att sänkt skatt på arbete bör prioriteras och att kapitalbeskattningen inte är ett problem för svensk ekonomi. Kallsinniga institutioner som SNS och Riksrevisionen har kritiserat sparformen för att vara dyr för staten och att beskattningen avviker för mycket från annan kapitalbeskattning.
Men kritikerna begriper inte politikens behov av musikalitet. Finansministern bör stå på sig och skynda på ännu mer.
ISK är inte bara en ”kapitalbeskattning” utan en av de viktigaste ideologiska reformerna som gjorts sedan 1990-talet. Att skattebefria de första stegen i en förmögenhetsbildning är en klar signal till ungdomsgenerationerna om att det lönar sig att arbeta och spara. Att värna ISK från socialistiska attacker och instrumentella ekonominvändningar är att visa politiskt och ideologiskt ledarskap. Att snabbt sänka skatten på ISK innan årets höga ränta biter ännu mer är att ta fasta på en nyfiken, öppen och ansvarsfull samhällsanda som bara borgerligheten äger.
