Dock har jag svårt med tron, i alla fall frågor om tron, den vill jag behålla för mig själv. Jag ser sekulariseringen som en avgörande framgång för samhället och har stor respekt för min föräldragenerations uppbrott från religionen. En vän till min pappa sa en gång att han växte upp i tron att Gud såg honom vilket var ett hemskt ok, särskilt som tonårig pojke. Han var fortfarande salig av den vuxna insikten att ingen såg honom. Den var en befrielse.
Men jag identifierar mig helt klart som kulturellt kristen. Någon annan kulturreligiös identitet har jag inte kommit i närheten av. Mitt praktiska liv som det levs, inte som det tänks, är fyllt av kristna högtider och ritualer, personer som föds, gifter sig, dör, överallt är kyrkan med och jag är ledig på söndagarna. Och jag gillar som sagt klangen från kyrkklockorna, men vill inte säga att jag tror.
Paradoxalt och ologiskt så det förslår, men, tror jag, en ganska typisk relation till tron. Den breda kristna kyrkan, den katolska, är specialist på att överbrygga gapet mellan tron och oss enkla syndare och katolicismen har därför alltid haft en lockelse av förtröstan. Protestanterna har varit mer renlevande och mer krävande, inte minst politiskt.
Därför är det förlösande att höra ärkebiskopen Martin Modéus när han tar fasta på de kulturkristna, senast i Sveriges Radios Söndagsintervju. Han talar om vikten av alla oss som befinner sig i kyrkans periferi men som ändå behåller relationen av skäl som skiftar. Han själv tror men avkräver inget svar från oss tvivlare, han välkomnar oss som vi är.
Man kanske kan invända att hans inställning är den enda möjliga i en tidigare kollektivansluten församling som tappar medlemmar men Modéus uttrycker en bredare erfarenhet av trons roll i folks liv. Religionshistorikern och professorn i religionsvetenskap David Thurfjell talade om samma sak i sitt sommarprogram 2023. Tron kidnappas gärna av renlevnadssträvan men har för det mesta och i alla religioner en annan och mer praktisk roll. När PO Enquist i Lewis resa skriver om den tidiga pingstkyrkans lockelse på de tusentals unga kvinnor som flyttat till stan för jobb under förra sekelskiftet förstår man vikten av att uttrycka lidelse. För dem och i ett strängt könskonservativt samhälle var kyrkan det enda ställe där de kunde känna längtan, den var som en konsert. Tron har liksom kärleken sin praktik.
”Den flertusenåriga kampanjen om att avtal ska hållas är den judiskkristna civilisationens stora bidrag till marknadsekonomin.”
Praktiken är viktig och har konsekvenser långt utanför kyrkorummet. Di:s läsare vet till exempel att det finns ett klart samband mellan kyrkan och företagare. Vad det beror på är lika outgrundligt som en gudstjänst men har troligen med tillit att göra. Man ses i kyrkan. Affärslivets pendling mellan hopp och förtvivlan gör att man gärna litar på en församlingsmedlem. Särskilt frikyrkan har varit bra på att skapa företagarnätverk. I Kronobergs län läser man Luther och tar sig en sup och håller sig stadigt till tron. Om man vill vara lite högtidlig inför årsstämman kan man säga att Moses där uppe på berget slöt världshistoriens mest kända avtal och dessutom med en klar avtalsfrihet. Om församlingen följer tio guds bud lovar Gud att ge skydd. Den flertusenåriga kampanjen om att avtal ska hållas är den judiskkristna civilisationens stora bidrag till marknadsekonomin, civilrätten och till aktiebolagsformens stora innovation - den juridiska personen, ett slags andeväsen som man kan ställa till svars. Har den med tro att göra? Ja, delvis, men mer med människan i sig och hennes praktik och levda erfarenheter.
En stilla bön är förstås att en större betoning på människans erfarenheter ska frälsa oss från hennes överdrifter. Svensk politisk kultur går gärna in i faser som liknar väckelser. Sverige ska återkommande ensamt rädda världen från synder som världsfattigdomen, bristen på mänskliga rättigheter eller den globala uppvärmningen. Ambitionen är rätt och riktig men vi bör tillåta oss nåd när vi misslyckas eftersom en liten folkspillra inte kan bära ett så tungt kors på sina axlar.
I Söndagsintervjun fick Modéus en tidstypisk och renlevnadsallvarlig fråga om Svenska kyrkans aktieportfölj. Den innehåller en post Amazon, till lycka för kyrkans förkovran men enligt intervjuaren ett syndigt papper, symbolen för en världsförstörande konsumism. Ärkebiskopen svarade att man bör undvika konsumtionens överdrifter men att konsumtion i sig är nödvändig. På något sätt måste man köpa brödet och vinet och Amazon är beredd till bådadera. Resten får man leva med. Det är inte lätt att vara människa.
Nu tar vi helg!
