I början av april rapporterade BBC att Ukrainas export av vete är tillbaka på samma nivå som före kriget. Från ukrainska hamnar i Svarta havet skeppas nu varje månad flera miljoner ton säd, majs och solrosfrön ut på världsmarknaden. Fartyg lastar i hamnarna kring Odessa och lossar i Pakistan, Indien och Kina.
Det globala vetepriset nådde en historisk topp efter anfallet under våren 2022 men är nu nere på en låg och normal nivå, till gagn för fattigt folk i Asien och Afrika och för alla inflationsbekämpare.
Hur är det möjligt att kunna vara en av världens största livsmedelsexportörer mitt under brinnande krig? Svaret är sjökrig. Utan en egen flotta har Ukraina tvingats revolutionera sjökriget och med sjödrönare lyckats skjuta bort de ryska sjöstridskrafterna. De vågar sig knappt ut från hamnarna och kryper nu längs Svarta havets östra strand. Om de närmar sig Ukraina blir de sänkta.
I skydd av sjödrönarna har Ukraina upprättat en ny sjöväg som går längs västra stranden utmed Natoländerna Bulgarien och Rumänien och ned till Bosporen. Ukraina fraktar också säd på land till hamnar i Donau för vidare transport ut på havet.
Ett annat svar är ett sinnrikt försäkringssystem som med garantier från brittiska och ukrainska regeringen och insatser från bolag som Lloyd´s i London nu kan försäkra fraktfartyg som går i ukrainska vatten.
Flotta och försäkring är två klassiska sidor av samma mynt – när sjöfrakten har ett fysiskt och ekonomiskt skydd går fartygen ut. Nu har rederierna skydd även i Ukraina, vilket är en fantastisk prestation. Kriget på land har få ljuspunkter, men till sjöss är framgången remarkabel.
Ukraina skulle kollapsa utan handel. Export och import är helt nödvändigt för att både försvara och försörja landet.
Det var likadant med Storbritannien under andra världskriget och i praktiken med Sverige. Även då, när tyska ubåtar sänkte handelsfartyg, satsade man stora resurser för att hålla igång handeln.
En tidlös del av försvarsmakternas uppgift är att skydda och säkra handelsleder.
Men i debatten om svensk säkerhet låter det precis tvärtom. Här grasserar en märklig idé om att ofred betyder att hamnarna ska stänga och livsmedelsbutikernas hyllor gapa tomma. Det har aldrig hänt i krig förr och händer inte i krig i dag. Men föreställningen om att försörjningstrygghet är en statlig affär är så stark att den får viktiga röster både till höger och vänster att med hänvisning till säkerhet förorda mer stat och mindre marknad.
Till höger verkar man ha tappat tron på globala värdekedjor och odlar gärna idéer om att handel gör oss svaga och att självförsörjning är lika med säkerhet.
Utan en egen flotta har Ukraina tvingats revolutionera sjökriget och med sjödrönare lyckats skjuta bort de ryska sjöstridskrafterna.
Till vänster använder nu Socialdemokraterna säkerhetsargument för ökad socialisering. Motståndet till privata inslag i välfärdstjänstesektorn har utvidgats till stora delar av det privata näringslivet som sägs behöva mer statlig kontroll och styrning för att klara eventuella kriser och krig – bankerna, livsmedelshandlarna, elmarknaden, infrastrukturen, järnvägen.
Överallt vill man ”ta tillbaka kontrollen” i en landsomfattande beredskapssocialism.
Pandemin omnämns gärna som beviset för att handel och privata initiativ inte är att lita på. Men pandemins problem löstes inte av central statlig upphandling eller kinesisk lockdownpolitik, utan av ett antal privata innovativa vaccintillverkare i Tyskland och USA, samt av sjukvårdspersonal som begick myteri mot sjukhusledningarna och gjorde som de ville.
Det var högteknologi, global marknad och privata initiativ som slog världen med häpnad och förvisade covid 19 till förkylningsbåset.
Och, för att ta en annan kris, det var inte vaga idéer om ”folkhemsel” som räddade det svenska elsystemet hösten 2022 utan skåningarnas energisnålhet och den globala gasmarknadens uppfinningsrikedom.
Israel och Ukraina har i sina krig visat att högteknologi, privata företag, internationell handel och finansmarknader säkrar försörjning och försvar. Den försvarsteknologiska utvecklingen i Ukraina är i högsta grad driven av privata bolag som opererar i en hastighet ingen trodde var möjlig.
Det farligaste som kan hända i en krissituation är att viktiga aktörer väntar på politiska beslut som dels kanske aldrig kommer, dels är dåligt underbyggda.
Ryssarnas samhällsmodell, ekonomi och krigföring lider svårt av att staten hela tiden ”tar tillbaka kontrollen”.
Väst bygger sitt samhälle på motsatsen, på fasta spelregler, avtalsfrihet och fria farleder. Det gör oss starkare.
