Vi kan mycket väl stå inför ett regionalt storkrig i Mellanöstern. Efter Irans storskaliga robot- och drönarattack mot Israel under lördagsnatten har riskerna ökat avsevärt.
Även om attacken långt ifrån var oväntad visar regimen i Iran att man är villig att gå längre än vad man någonsin tidigare har gjort genom att självt skjuta skarpt mot ärkefienden.
Initiativet ligger nu hos Benjamin Netanyahu, den israeliska premiärministern som redan är hårt pressad av kriget i Gaza – både inifrån sin egen regeringskoalition, från det israeliska folket som vill ha hem gisslan, från oppositionen som kräver nyval och från omvärlden.
Nu måste han dessutom fatta beslut om huruvida Israel ska svara på Irans attack, och i så fall hur. Det känns inte alls betryggande. Det kan sluta precis hur som helst.
Ett regionalt storkrig skulle få förödande konsekvenser, både för liv och hälsa och för världsekonomin om oljepriset skjuter i höjden.
Som om världsläget inte var illa nog som det var.
Att Iran ändå gav Israel förvarning om de inkommande 170 attackdrönarna, de 30 kryssningsmissilerna och de 120 ballistiska robotarna visar ändå på en viss återhållsamhet från Teheran mitt i all aggressivitet. En dubbelhet som sannolikt bottnar i inrikespolitik – ett behov av att hämnas Israels attack mot konsulatet i Damaskus i början av april – i kombination med en önskan om att undvika storkrig.
Men faktum är att konflikten redan har konturerna av ett storkrig. Irans attack skedde med hjälp från de vanliga stödtrupperna: Houthi-rebellerna i Jemen, shiamiliser i Irak och Hizbollah i Libanon som parallellt avfyrade projektiler mot Israel.
Men Israel hade glädjande nog också uppbackning, dessutom av en helt annan dignitet. Såväl USA, som Storbritannien, Frankrike och Jordanien bidrog till Israels försvar.
Att det västliga stödet består är centralt. Man kan med all rätt vara upprörd över hur Israel och premiärminister Netanyahu sköter konflikten med Palestina i allmänhet och det pågående kriget mot Hamas i synnerhet.
Men konflikten med Iran är något helt annat. Den är existentiell för Israel som behöver full uppbackning från väst. Israels sak är tveklöst vår.
Samtidigt har vi i Europa mycket att lära av Israel när det gäller just hur man försvarar sig. Det om något blev tydligt under lördagens attack som det israeliska luftförsvaret klarade nästintill felfritt. Hela 99 procent av projektilerna sköts ned. Luftförsvaret har gått varmt sedan Hamas terrorattack den 7 oktober, då Israel i princip dagligen beskjutits från Libanon, men även från Irak, Jemen och Syrien.
Samtidigt har vi i Europa mycket att lära av Israel när det gäller hur man försvarar sig.
Trots sin litenhet – en befolkning på 9,5 miljoner – har det geografiska läget tvingat Israel att bli bäst i världen på luftförsvar. Redan under första Gulfkriget på 90-talet använde man det amerikanska Patriot-systemet som försvar mot Saddam Husseins scudrobotar.
Sedan dess har Israel byggt på med ytterligare tre lager av luftförsvar. Längst ut finns ”The Arrow”, som opererar utanför atmosfären och skjuter ned långdistansrobotar. På nästa nivå finns ”David’s Sling”, som riktar in sig på medelräckviddiga missiler.
Lägg till det ”Iron Dome”, som utgjort ett ovärderligt skydd under den pågående konflikten mot Hamas med sitt fokus på korträckviddiga missiler.
Inom kort väntas ytterligare en nivå läggas till luftvärnssystemet: ”Iron Beam”, ett slags laservapen.
Att ha den typen av högteknologiskt luftförsvar inger respekt. Det verkar dessutom krigsavhållande, särskilt när det kombineras med en god krisberedskap i samhället i stort. Den härdade israeliska befolkningen vet vad som står på spel när de ödesmättade flyglarmen ljuder, och de vet framför allt hur de ska ta sig till närmaste skyddsrum.
Även kriget i Ukraina har på ett plågsamt tydligt sätt visat på vikten av att ha ett starkt luftförsvar. Kiev har visserligen fått bland annat Patriot från väst, men man är inte ens nära det israeliska luftförsvaret i täckning och effektivitet, med förödande konsekvenser för landets civilbefolkning och infrastruktur.
Här finns viktiga lärdomar att dra för Sverige och andra geopolitiskt utsatta länder i Nordeuropa.
När samtliga Östersjöstater nu är Natomedlemmar och rustar inför en framtid med ett allt mer isolerat och aggressivt Ryssland i vårt närområde och ett USA som under Donald Trumps ledning potentiellt lämnar Europa åt sitt öde, behöver vi agera smart.
Vi behöver satsa på högteknologiska lösningar och gärna göra det tillsammans med andra. Att bygga ett ”israeliskt” luftförsvar i Nordeuropa vore rätt väg att gå, en Iron Dome som täcker hela Östersjön. En rysk mardröm.
Det finns redan ett lovande projekt att bygga vidare på. European Sky Shield Initiative, som Tyskland lanserat, bygger just på närmare europeiskt samarbete och samordning av luftvärnsförmåga inom Nato. Sverige gick med i februari 2023. Än så länge tycks det dock handla mer om att förenkla upphandlingsprocesser inom luftvärn än att på riktigt bygga ihop våra respektive sköldar.
Det borde den svenska regeringen ta initiativ till att ändra på.
Men i närtid kommer såklart alla blickar att behöva riktas mot Mellanöstern. Sverige och EU har en viktig uppgift i att ge Israel vårt fulla stöd i kampen mot Iran och deras regionala stödtrupper, men också att mana den israeliska regeringen till återhållsamhet.
Ingen vinner på att läget trappas upp mer.
