Bemanningsföretagen utmålas i debatten om vården ofta som ett problem. Vårdpersonal ska vara fast anställd i regionerna och inte agera konsulter som till höga kostnader kopplas in för att hantera personalbrist, heter det.
Det kan låta som att en stor del av vårdbudgeten läggs på hyrpersonal. I själva verket har kostnaden för inhyrda medarbetare under de senaste åren legat stabilt på 3 till 4 procent av vårdens sammanlagda kostnader för personal, enligt SKR. I fjol ökade siffran något, till 4,8 procent. De 7,9 miljarder kronor som betalades till bemanningsföretag under 2022 ska alltså ställas i relation till en total personalkostnad på drygt 160 miljarder kronor.
Fjolårets ökade kostnader för hyrpersonal ska ses i ljuset av pandemin. Det fanns ett stort uppdämt behov av att beta av operationer och behandlingar som hade fått stå tillbaka när covid hade högsta prioritet. Dessutom orsakade pandemin omfattande sjukskrivningar bland vårdpersonalen. Båda dessa problem har kunnat lösas tack vare bemanningsföretagen.
Sveriges regioner strävar samfällt efter att göra sig oberoende av inhyrd personal, enligt SKR. Samtidigt tas enskilda initiativ. Region Stockholm, som styrs av S, MP och C, har exempelvis beslutat att den inhyrda bemanningen ska minska med åtminstone en tredjedel, rapporterar SVT. Målet ska nås genom att den inhyrda personalen hänvisas till pass med obekväma arbetstider. Det ska vara så jobbigt att vara anställd av ett bemanningsföretag att man hellre väljer en fast tjänst i regionen. Att hyrpersonalen i stället skulle kunna söka sig till en annan region, vilket skulle förvärra personalbristen i Stockholm, verkar inte ha föresvävat regionstyret.
Det finns goda argument för att fast anställd vårdpersonal är att föredra. Kontinuitet är önskvärt i all verksamhet, i synnerhet när uppgiften är att ta hand om sjuka och sårbara människor. Att som patient ha återkommande kontakt med läkare och annan vårdpersonal skapar trygghet och förtroende – och gör besöken mer effektiva när patienten slipper ägna tid åt att berätta sin historia om och om igen. Det är också svårt att bygga väl fungerande arbetslag om medlemmar hela tiden byts ut. Men kontinuitet uppnås inte genom att den inhyrda vårdpersonalen sätts på undantag.
Snarare än att motarbeta dem borde regionerna inspireras av bemanningsföretagen – för de gör uppenbarligen något rätt. Annars skulle inte tusentals läkare och sjuksköterskor välja att arbeta hos dem.
Att bemanningsföretagens vårdpersonal tjänar bättre är väl känt. Men det är inte den enda fördelen. Genom att gå via ett bemanningsföretag får man också bättre arbetsvillkor. Tidigare regionanställda som har sagt upp sig för att istället låta sig hyras ut vittnar om att de har större frihet och mer varierande arbetsdagar.
”Jag ville ha ett liv som var mer än jobbet. Jag jobbade hela tiden och det var något som också förväntades av mig. Med tanke på det ansvar man har i yrket, med beslut som påverkar människors liv, räckte inte energin till något annat”, sa sjuksköterskan Michaela Lindqvist till DN för ett par veckor sedan.
Att regionerna inte har anammat ett friare arbetssätt är obegripligt, i synnerhet som diskussionen om hur personal ska förmås att ta anställning och stanna kvar i vården har pågått i ett par decennier.
Med tanke på hur stora problem vården har med sin bemanning borde det vara självklart för beslutsfattarna att idka åtminstone viss självkritik – och våga prova nya arbetssätt. Att, som Region Stockholm, tro att den inhyrda personalen ska söka sig tillbaka till regionen bara för att man försämrar arbetstiderna är naivt. Bara tre av tio anställda inom vårdbemanning skulle jobba för regionen om möjligheten att vara konsult försvann, enligt en undersökning från branschorganisationen Kompetensföretagen. Många svarade att de skulle lämna yrket helt.
Detta, snarare än efterfrågan på hyrpersonal, är problemets kärna: Regionerna är inte tillräckligt attraktiva arbetsgivare.
