Senaste gången Sverige gjorde en ordentlig utvärdering om att införa euron var 1996. Professorn i nationalekonomi Lars Calmfors ledde utredningen och rekommenderade ett slags vänta-och-se. Han ansåg då att de politiska skälen talade för att gå med, men att de ekonomiska, än så länge, talade emot.
Sverige hade precis kommit ur 90-talskrisen, men de nya regelverken var oprövade och ingen visste om svensk politik skulle orka att ta ansvar i längden. Utredningen pekade även på att ingen heller visste om den kommande eurozonens tänkta institutioner skulle fungera i praktiken, samt att det är bra att kunna sätta en ränta som passar den egna ekonomin.
Alltså bättre att avvakta, vilket svenskarna bekräftade i folkomröstningen 2003.
Nu har det snart gått 30 år sedan utredningen och vi vet mycket mer. Vi vet till exempel att det svenska politiska systemet är näst bäst i Europa på att ta ansvar för den offentliga ekonomin. 90-talets krisregleringar är dogm och att slarva med statsfinanserna är en dödssynd.
Vi vet att euron finns på riktigt sedan ett kvarts sekel, att den har klarat små och stora kriser och att det europeiska samarbetet återkommande väljer att stärka och vårda sin valuta. Euron fungerar i detta avseende precis som den var tänkt - att hålla ihop Europa.
En seriös valuta måste backas upp av ett politiskt ansvar. Ett gemensamt mynt fostrar fram en gemensam politik och bygger politisk ödesgemenskap.
Valutasamarbetet är inte perfekt, den så kallade eurokrisen i början av 2010-talet blottade många brister, men euron är i dag en etablerad världsvaluta och Europeiska Centralbanken har satt sig i respekt. Få tror i dag att samarbetet kommer att kollapsa.
Vi vet också att dagens svenska krona är 30 procent svagare jämfört med när euron introducerades i januari 1999. Det är en intressant utveckling. Under de 25 år som har gått har svensk tillväxt och svenska statsfinanser varit klart bättre än eurozonens, ändå detta kronfall som är något av en gåta i Sverige.
Erfarna valutaanalytiker kan numera hänvisa till lite av varje - jobbtillväxten i USA, när på året utdelningarna från svenska storbolag kommer, en försäljning av en ovanligt stor del i Atlas Copco, kris i Persiska viken, i Röda havet, i Formosasundet, i Israel, i Ukraina, i Syrien eller annan valfri geopolitisk brännpunkt som gör att folk vill sälja av svenska kronor.
Vi vet att världsmarknadernas utveckling och de långa värdekedjorna har gjort att nästan alla länder undviker helt fritt flytande valutor. Den svenska kronan tillhör den handfull valutor i världen som är sant flytande.
Det normala är att binda valutan vid något eller någon eller ge sin centralbank i uppdrag att vårda valutakursen. Den regimen har också historiskt varit Sveriges som knutit sin valuta till guld, dollar och till sist mot en knippe större valutor. En fritt flytande svensk krona är en anomali.
Och vi vet att den svenska riksbanken knappt med någon enstaka punkt kan avvika från ECB. När Sverige hade hög tillväxt hade vi nollränta och när vi nu har noll tillväxt har vi högränta. Den förment självständiga riksbanken tycks till och med ha svårt att sätta en självständig ränta eftersom den flytande kronan riskerar att sjunka om räntan sänks.
Om riksbankschefen i onsdagens räntebesked säger att han vill sänka men inte kan på grund av rädsla för kronkursens försvagning har vi en penningpolitisk kris.
En annan sak vi tyvärr vet är att det politiska argumentet har stärkts mycket mer än någon trodde. Då, 1996, kändes den europeiska freden evig. Några länder i vår närhet, såklart de baltiska staterna, men också Finland, hade sitt historiska minne i behåll och gick i hög grad med i eurozonen av politiska skäl.
De ville till varje pris in i en europeisk intressezon för att undvika allt som liknar en buffertzon för ryska intressen, en inställning som fullbordades med Natomedlemskapet förra året. Nu är vi i en fullständig konfrontation med Rysslands intressen, kanske snart med Kinas. USA:s intresse för Europa kan skifta snabbt efter höstens val.
Om riksbankschefen säger att han vill sänka men inte kan på grund av rädsla för kronkursens försvagning har vi en penningpolitisk kris.
Den geopolitiska instabiliteten skickar återkommande ned kronan och den kommer att öka. Varför ska vi acceptera det och varför ska vi acceptera att vara så fattiga när vi är utomlands?
En sak som däremot allt färre vet är hur den svenska valutan ser ut. Ingen ser sedlarna och många tror att en svensk krona är silverfärgad och ser ut som en krona brukar. Den känslomässiga relationen till den egna valutan är rimligen mycket svagare i dag än vid millennieskiftet.
Calmfors har för övrigt ändrat sig och rekommenderar i dag att gå med i euron. I denna fråga har han helt rätt.
