Till slut, i april 2024, medgav regeringen att köpkraften har urholkats. Det var exakt efter två års historiska ras i svensk köpkraft. Finansministern trotsar mörkerbilden med orden ”Köpkraften är tillbaka år 2027”. Men det är fel. År 2027 får vi inte den uppräknade köpkraften tillbaka. Utan år 2027 får tillbaka den köpkraft vi hade innan prischocken år 2021. Vi har då förlorat sju års köpkraft. Något ministern inte gärna pratar om. Efter ett sådant historiskt tapp i köpkraft behöver Sverige nu historiska krafttag. Då räcker inte småplåster till de värst drabbade. Vi måste rusta och reparera i en svensk ”New Deal”. Hushållen behöver återvinna köpkraften i sin vardag. Kommuner och industrin behöver handlingskraft inför vår generations stora skifte – den nya elektrifieringen, som ställer helt nya krav på mjukvara, mätning, automatisering och optimering.
Redan sommaren 2022 var svenska hushåll särskilt hårt drabbade. När priserna klättrade över 10 procent upplevde vi den värsta inflationen sedan 1952. Missa inte tillfället att dra nytta av en kris, brukar det heta. Men politiker, fack, myndigheter och andra företrädare duckade sitt ansvar och missade sina möjligheter. Det larmade jag om på Di Debatt i september 2022. Särskilt som Sverige har låg tillväxt, låga lönelyft, hög privat belåning, svag köpkraft och en stor mekanisk industri med begränsad mjukvarukraft.
I omvärlden var reaktionerna mot 2022 års priskaos långt mer kraftfulla och vägledande. Protesterna i Paris, Rio, Rom och Berlin nådde en omfattning vi inte sett sedan 1970-talet. Rösterna höjdes däremot inte längre för högre löner. Folk protesterar nu emot höga priser på bensin, bröd, el och tåg. Debatten har flyttat från intäkter till utgifter – köpkraften.
Sommaren 2023 var den svenska köpkraften i brant utförslöpa, mot en fond av tysta politiker. Det förstärktes av att samhällets ryggrad hos konsumentjättar blivit hushållens slukhål. Det konkretiserade jag i ett debattinlägg i september 2023. Det handlar om bolån, billån, el, försäkring och telekom. De fem stora kostnaderna som står för 60-70 procent av hushållens utgifter. Där hushålls snärjs i långa snåriga avtalstjänster med tveksam kundnytta.
Ett förslag till motkraft är att varje avtals-jätte avkrävs ett enkelt billigt förhandsval. Ett basval som konsumenten automatiskt får om hen inte förhandlar, väljer eller uppgraderar. Exempelvis får bolånare som inte förhandlar snitträntan. En logik som flyttar kravet på initiativ över på säljarna. Det är ett modernt konsumentskydd, mot smyghöjda priser, usel service och dyra uppgraderingar med mera. Något som kan spara ett vanligt hushåll 40 000 kronor varje år, en ny dold köpkraft och en extra månadslön.
En liten ljuspunkt är att något fler byter el- och mobilleverantör i dag, enligt statistik från Påmind. Men siffrorna visar på en långt från en fungerande konsumentmarknad. Den svåraste ekonomiska perioden på många årtionden genomlider hushållen helt stillasittande. Trots att vi vet att rörlighet är den fria marknadens viktigaste mekanism. Samtidigt som storbankerna gör nya rekordvinster. Något som förvånansvärt få samhällsaktörer kritiserar.
Att köpkraften gått i baklås runt om i Europa slår även mot svensk basindustri. Ett brinnande hett exempel är vågen av billiga elbilar, lastbilar och bussar från Kina. Det gynnar konsumenten. Men det hotar tusentals underleverantörer i svensk basindustri. För de har inte ställt om. Industrijättarnas reaktioner är däremot mest senarelagda miljökrav. Återigen riskerar samhället att skydda gamla vinster och missa nya stora skeenden. Därför behöver Sverige en elchock som jag skrev i ett debattinlägg mars 2024.
I näringslivet märks ändå en pyrande nyfikenhet på slutkonsumenter. ”Idag är alla affärer i slutänden en konsumentaffär”, medgav en lastbilschef på Volvo häromdagen. Deras 1,6 procent el-lastbilar imponerar däremot inte. Behovet är ändå uppenbart. När hela affärsflöden är elektriska kan de kopplas ihop. Tillverkaren kan i realtid följa slitaget hos kunden, liksom kunden kan följa lagret i fabriken. Den öppenheten och tilliten är något av en superkraft vi i lilla Sverige kan och behöver använda genom hela vårt samhälle, från hushåll, till kommuner och företag. Vi behöver släppa masten och gamla tynande industrivinster. För att kunna fatta nya insikter och nytt mod.
Claes Hemberg, oberoende ekonom
