Mellanöstern står på randen till ett regionalt storkrig. Ukraina tappar momentum i kriget mot Ryssland som en följd av bristen på ammunition. EU-ledarna samlas i Bryssel för ett extra toppmöte. På agendan: Unionens konkurrenskraft och den inre marknaden.
Timingen för toppmötet i förra veckan var onekligen lite udda. Men EU har å andra sidan alltid en kris att hantera – bara mer eller mindre akut. EU:s konkurrenskraft börjar dessutom utvecklas till en allt mer brännande fråga där europeiska bolag tappar mark till motsvarigheter i Kina och USA på en rad områden, så toppmötet var tveklöst befogat.
Ett sådant område är dessvärre läkemedelsindustrin, denna mångmiljardindustri som sysselsätter 860.000 EU-medborgare. 2014 låg EU och USA på liknande nivåer när det gäller forskningsinvesteringar inom sektorn.
I dag är de årliga läkemedelsinvesteringarna i USA ungefär 285 miljarder kronor högre än inom EU. Samma negativa trend har skett inom kliniska studier, där allt fler bolag väljer Kina och USA framför EU.
En förklaring är föråldrade regelverk. EU:s läkemedelslagstiftning har inte uppdaterats på över 20 år. Exempelvis tar det betydligt längre tid för den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA att godkänna ett nytt läkemedel jämfört med hur det ser ut på andra håll: i genomsnitt 426 dagar i EU jämfört med 244 dagar i USA.
Den skillnaden är ingen liten sak: den kan bokstavligen betyda liv eller död för den enskilde patienten. Att Europa halkar efter får också konsekvenser för den europeiska försörjningstryggheten inom läkemedel, vars betydelse pandemin visat på ett minst sagt tydligt sätt.
För Sverige är detta särskilt alarmerande. Life science-sektorn är en av Sveriges viktigaste exportnäringar. 2023 exporterade svenska läkemedelsbolag varor till ett värde av 152 miljarder kronor, enligt SCB, vilket motsvarar mer än 7 procent av Sveriges totala export. Förutom bjässar som Astra Zeneca AZN -0,84%Dagens utveckling och Elekta EKTA B -0,61%Dagens utveckling finns ett stort kluster av innovativa startups.
Man prioriterar EU:s interna konkurrens snarare än att stärka EU:s konkurrenskraft mot resten av världen.
EU-kommissionen har tagit initiativ till att uppdatera läkemedelslagstiftningen, vilket är positivt. Ett förslag lades fram för ett år sedan, som Europaparlamentet röstade om nyligen. Men även om intentionerna i förslaget är goda – att öka tillgängligheten till läkemedel, minska risken för att det uppstår brister och pressa priserna för konsumenter – riskerar det att få motsatt effekt.
Att döma av kritikstormen från en rad läkemedelsjättar ser den nya lagstiftningen snarare ut att driva på bolagsflykten från Europa. Företrädare för tyska Bayer har exempelvis sagt att man kommer att nedprioritera Europa till förmån för de amerikanska och kinesiska marknaderna med hänvisning till de europeiska regelverken.
Orsaken till kritiken rör dataskydd – hur lång tid ett läkemedelsbolag har rätt att hemlighålla data från forskningsprocessen och därmed ha exklusivitet på marknaden.
I klarspråk: hur länge det ska dröja innan andra bolag kan kopiera deras formel och lansera billigare kopior. EU-kommissionen vill med sitt förslag sänka skyddet från åtta till sex års exklusivitet för att göra plats för fler.
På papperet låter det som vettigt om syftet just är att pressa medicinpriserna och öka tillgängligheten. Vilka länder som gillar förslaget säger dock en del. Här står öst mot väst.
Östländer – där många av bolagen som tillverkar kopior har hemvist – jublar åt förslaget. Norden och Västeuropa – där den forskande läkemedelsindustrin håller till – är däremot kritiska.
Vilken del av kontinenten ska gynnas? Eller mer precist: vilken typ av läkemedelsindustri ska vi ha i Europa?
Risken är att det inte kommer att finnas så många nya mediciner att kopiera om man går vidare med förslaget som EU-kommissionen formulerat det. För vilka läkemedelsbolag ska bedöma att det är värt mödan att forska fram nya preparat om man endast får sex års ensamrätt?
Hur ska kalkylerna gå ihop, med tanke på vilka enorma summor och risker som är inblandade i stora forskningsstudier?
Detta är typiskt för dagens EU-kommission. Man prioriterar EU:s interna konkurrens snarare än att stärka EU:s konkurrenskraft mot resten av världen. Man gynnar bredd framför spets.
Det var samma sak med AI-lagstiftningen som antogs nyligen, med fokus på att minska riskerna med tekniken snarare än att värna innovationskraften.
Mot den bakgrunden är det inget mysterium varför Europa inte fostrar de globala storföretag som Kina och USA gör.
Den svenska regeringen, som traditionellt varit en stark försvarare av patenträtten och besläktade frågor på EU-nivå, har varit ovanligt passiv när det gäller den nya läkemedelslagen. Att man var tyst när förslaget kom kan skyllas på vårt EU-ordförandeskap våren 2023, att regeringen ville vara en neutral mötesvärd. Men sedan förra sommaren finns inga ursäkter.
I början av mars i år publicerade regeringen till sist ett uttalande där man ställer sig bakom lagstiftningens övergripande intentioner, men poängterar vikten av starkt dataskydd.
Det var på tiden. Och med tanke på vilka värden som står på spel för den svenska industrin hade man kunnat förvänta sig ett ännu tydligare ställningstagande i nyckelfrågan.
Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) har visserligen uttalat detta i några inhemska sammanhang, vilket är välkommet.
Men det är knappast första gången en svensk regering reagerar sent i en för oss central EU-fråga och levererar en pliktskyldig ståndpunkt i elfte timmen. Den dåliga vanan är en viktig förklaring till Sveriges bristande inflytande i Bryssel, och i förlängningen även en bidragande orsak till att konkurrenskraftsfrågorna inte hamnat högre upp på EU:s dagordning historiskt.
Europaparlamentet röstade nyligen igenom en något förbättrad version av kommissionens förslag på ny läkemedelslag. Hur den slutliga versionen utformas kommer dock medlemsländernas ansvariga ministrar att vara med och påverka.
Det är ett gyllene tillfälle att omsätta diskussionerna från toppmötet om konkurrenskraft i konkret handling.
