Partierna i beredningen vill bland annat se tre operativa mekaniserade brigader och en infanteribrigad till 2030. Nya ytfartyg måste införskaffas, fler ubåtar byggas, luftvärn och artilleri stärkas. Ett Norrlandsinfanteriregemente ska bildas och tusentals fler ska kallas in för att göra värnplikt.
Försvarsberedningen vill stärka det militära försvarets budget med cirka 53 miljarder kronor till 2030. Årets försvarsbudget är på cirka 120 miljarder kronor. Med tillskottet kommer försvarsutgifterna att motsvara 2,6 procent av BNP, enligt Natos sätt att räkna.
Det råder ingen tvekan om att försvaret måste stärkas. Efter decennier av nedrustning lider Sverige brist på det mesta. Att det nu finns en bred politisk enighet om vikten av ett starkt försvar är positivt. Men hur ska denna enorma upprustning gå till?
Det finns likheter mellan dagens situation och läget i Sverige när andra världskriget bröt ut 1939. Då fanns det bara ett tiotal stridsvagnar i landet. Armén saknade erfarenhet av samövningar och flygvapnets plan var ålderstigna. Bara flottan var i hyggligt skick.
Den dåvarande samlingsregeringen insåg, precis som dagens politiker, att det yttre försvaret var otillräckligt för att värna den svenska suveräniteten. Allt måste ändras – på studs. Pengar lånades upp av svenska folket.
Att upprustningen över huvud taget var möjlig berodde på den svenska industrin. Varven i Göteborg tillverkade fartyg till marinen, Scania i Södertälje började licenstillverka stridsvagnar och Bofors i Karlskoga tillhandahöll kanoner och granater.
Att det finns företag som kan tillverka försvarsmateriel i stora kvantiteter är lika viktigt nu som då. Sveriges förutsättningar är goda, med världsledande företag som Saab SAAB B +2,00%Dagens utveckling och Hägglunds. Den nordiska ammunitionstillverkaren Nammo har verksamhet i Sverige.
För försvarsindustrin är det en stor utmaning att möta den ökande efterfrågan. Anläggningar måste snabbt byggas ut, fler ingenjörer anställas. För att detta ska kunna ske måste företagen få besked om vad kunderna behöver. Därför måste staten bli bättre på att signalera vilka kompetenser som ska prioriteras.
Tyvärr finns här stora brister i dag, vilket Saabs vd Micael Johansson bekräftade för Di i förra veckan i samband med den europeiska försvarsindustrins årliga konferens i Bryssel. ”Jag är superorolig, för vi har inte tid att låta de här processerna pågå som vanligt”, sa han.
”Långsiktiga beslut om vad försvarsindustrin ska prioritera måste därför tas skyndsamt.”
Det som Johansson syftar på är krocken mellan en trögrörlig statlig byråkrati som håller fast vid gamla rutiner för hur försvarsmateriel ska köpas in, och en betydligt mer snabbfotad (och frustrerad) försvarsindustri som saknar långsiktig inriktning från beställarna. Ska upprustningen lyckas måste dessa två centrala aktörer jobba tillsammans.
Därför är ett av försvarsberedningens viktigaste budskap inte det om antalet brigader utan följande formuleringar: ”den strategiska styrningen av materielförsörjningen behöver utvecklas” och ”tid måste vara en viktig faktor i alla politiska beslut och myndighetsbeslut som fattas de kommande åren avseende till exempel personal, materiel, och infrastruktur”.
Sverige behöver precis som EU en försvarsindustristrategi, vilket denna ledarsida tidigare har påtalat. Den skulle tydliggöra bolagens roll, inte bara för det nationella försvaret utan även för Nato. En sådan strategi skulle skapa den långsiktighet som krävs för att företagen ska våga bygga nya anläggningar och investera i forskning och innovation.
Precis som försvarsberedningen signalerar är det bråttom. ”Ett väpnat angrepp på Sverige eller våra allierade kan inte uteslutas”, som beredningens ordförande Hans Wallmark (M) sa vid fredagens pressträff. Långsiktiga beslut om vad försvarsindustrin ska prioritera måste därför tas skyndsamt, precis som under andra världskrigets upprustning.
