När Micael Bydén tog till orda på DN:s debattsida i början av april i år hade han ett tydligt budskap. Överbefälhavaren vädjade om handlingsfrihet.
Han uppmanade politikerna att ge hans myndighet både den ekonomiska och organisatoriska friheten att kunna svara upp mot Natos kommande förmågemål.
I klartext: detaljstyr inte.
Med tanke på timingen – att det svenska försvarsbeslutet i höst ska fattas innan Nato har slagit fast medlemsstaternas krigsuppgifter – är det en fullt rimlig begäran. Särskilt som dessa mål väntas bli mer ambitiösa och krävande än tidigare.
Men att ÖB Bydén känner sig manad att ta till ett offentligt forum för att framföra detta vittnar om att han befarade vad som komma skulle. Att han förstod att försvarsberedningens ledamöter inte skulle kunna hålla sig från att leverera en rapport med skarpa prioriteringar som skapar låsningar för försvarsmakten om de förverkligas.
Som att föreslå tre mekaniserade brigader och en infanteribrigad operativa redan till 2030, vilket går stick i stäv mot ÖB:s föreslagna tidsplan som säger 2035.
Ska detta bli verklighet kommer det att ta stora resurser i anspråk. Det kommer att tränga undan annat.
Överlag är försvarsberedningens slutrapport armétung. Den andas den gamla skolans försvar med etablering av nya kompanier och plutoner, repetitionsövningar och inköp av ammunition i stor skala. Peter Hultqvist (S) verkade belåten. Marinen och flygvapnet får betydligt mindre uppmärksamhet. I rapporten är till och med avsnittet om ”försvarsmusik” längre än det om stridsflyg.
Det är förvånande mot bakgrund av hur det har låtit från svenska och internationella politiker under vår ansökningsprocess till Nato, om vilken roll Sverige ska spela i försvarsalliansen.
Mycket har handlat om Östersjön, om Sveriges geostrategiska läge och behovet av att vi tar ett större ansvar för den så viktiga regionen både över ytan, på ytan och under ytan.
Men vilka kompetenser som kommer att efterfrågas när Nato nästa år slår fast förmågemålen kopplade till den nya försvarsplaneringen är oklart. Mycket kan hända i kriget mellan Ryssland och Ukraina och i omvärlden i övrigt fram till dess som kan förändra planerna. Det var just därför som ÖB var så tydlig i sin önskan om flexibilitet.
Men det var kanske mycket begärt.
Man ska komma ihåg att försvarsberedningens ledamöter i första hand är politiker och i andra hand ansvariga för försvarsfrågor. Och det finns alltid en risk när man frågar just politiker att de svarar på ett sätt som låter bra inför väljarna. De tenderar att prioritera sådant som signalerar handlingskraft och sådant folk begriper. Översatt till försvarspolitik: fler regementen, fler soldater, ammunition – fokus på markstridskrafter.
I försvarsbeslutet 2020 fanns till och med en oblyg regionalpolitisk dimension: regementen skulle etableras på orter som av en händelse låg vissa ledamöter i beredningen varmt om hjärtat.
Storleken på försvarsberedningen som grupp är också ett problem. Den har vuxit med åren, både vad gäller antalet riksdagsledamöter och sekretariatets omfång, vilket per definition gör det svårare att komma överens om något progressivt. Och som ordförande Hans Wallmark (M) konstaterade i sitt inledningsanförande vid fredagens rapportsläpp ser han just enigheten som det viktigaste – att samtliga åtta riksdagspartier ställde sig bakom slutsatserna.
Man skulle ju annars kunna tro att innehållet var det viktigaste. Och vad är egentligen egenvärdet i att få med sig partier som MP och V på slutsatserna – partier som är emot Sveriges Natomedlemskap, själva kärnan i vår nya försvars- och säkerhetspolitik? Det säger sig självt att resultatet blir en kompromissprodukt.
Nu kan ju regeringen göra som den vill. Statsministern behöver inte gå på försvarsberedningens rekommendationer. Tidöpartierna har majoritet i riksdagen, de kan unna sig lyxen att se rapporterna som ett råd snarare än något som slaviskt måste följas.
Men då kan man ju verkligen undra vad meningen har varit med att vänta på denna slutrapport och låta mer än två år gå sedan krigsutbrottet i Ukraina. Särskilt om försvarsberedningen ändå måste skriva en ny rapport nästa år efter att Natos förmågemål fastställts, följt av ett nytt försvarsbeslut.
En positiv aspekt med årets slutrapport är kapitlet om den ”militärtekniska utvecklingen”. Det är en läsvärd exposé om Ai, rymdbaserade system, elektromagnetiska vapen och hur de används militärt i omvärlden, men också en del skrivningar om möjligheterna att höja den svenska försvarsförmågan genom att dra nytta av det civila näringslivets innovationskraft.
Kapitlet har sannolikt uppstått efter påtryckningar från försvarsminister Pål Jonson (M), som inte gjort någon hemlighet att sitt intresse för försvarsinnovation, vilket är framsynt. Men tyvärr tar försvarsberedningen inte detta vidare genom att utveckla hur ny teknologi kan tillämpas i det svenska försvaret.
Nu kan ju regeringen göra som den vill. Men då kan man verkligen undra vad meningen varit med att vänta på denna slutrapport och låta mer än två år gå sedan krigsutbrottet i Ukraina.
Försvarsberedningen som format är inte optimal för att hantera den typen av framtidsfrågor. Med konsensus som ledstjärna är det inte konstigt om man hellre investerar i gamla hjulspår, bygger vidare på tidigare försvarsbeslut.
Den är heller inte lämpad att diskutera finansiering, vilket det förekommit idéer om, utan ska hålla sig till försvaret och dess inriktning.
Försvarsberedningens brist på snabbrörlighet är dessutom ett problem när vi lever i en värld där händelseutvecklingen just är snabbrörlig.
Kanske är det dags att skrota försvarsberedningen som format. Med tanke på vår nya säkerhetspolitiska verklighet, med Natomedlemskapet och det allvarliga säkerhetsläget i vårt närområde, bör vi i alla fall fundera över hur vi på ett så effektivt sätt som möjligt fattar kloka försvarsbeslut.
Självklart är det viktigt för stabiliteten att det råder bred enighet bland riksdagens partier om inriktningen för försvaret. Men varför kan exempelvis inte beredningen ske löpande i försvarsutskottet, som det fungerar på andra områden?
Det skadar inte att tänka nytt.
